Vi lever i ett samhälle byggt på rädsla. Då kan du tro att jag menar rädslan för att dö, att bli misshandlad, våldtagen eller på annat sätt skadad fysiskt eller psykiskt. Den rädslan finns ju självklart där hos de flesta i större eller mindre skala, men vad jag pratar om är den vardagliga rädslan som jag påstår är det större odjuret, ett odjur som besöker oss varje dag, som lurar bakom varje hörn och som du inte ens kan känna dig trygg ifrån i de säkraste fort. Den rädslan jag pratar om är rädslan att inte passa in, att inte bli accepterad, att inte leva upp till de förväntningar som ställs eller (ofta till större delen) som man tror ställs av andra och rädslan för att inte vara alla till lags.Men när monstret börjar närma sig och viska dessa giftiga valser i mitt öra ska jag inte bara dansa med, jag ska fråga mig själv om värt att leva i rädsla... Borde jag inte göra det jag VILL, det jag MÅR BRA AV och det som jag VÄRDERAR? Borde inte det räcka? Varför är det en lång checklista som man måste gå igenom för att kunna tråckla sig igenom samhällets nålsöga?
- Har du hört av dig till släkten regelbundet? Check
- Har du rätt antal kompisar som du träffar regelbundet? Check
- Har du motionerat minst tre ggr i veckan? Check
- Är du tillräckligt smal? Check
- Är du tillräckligt hälsosam? Check
- Är du tillräckligt omtyckt? Check
- Är du tillräckligt populär? Check
- Har du pojkvän eller i alla fall någon på gång? Check
- osv.
Listan kan fortsätta i evigheter, detta för att så fort vi bockat av en sak så kommer vi på något nytt vi ska uppnå... Är det här ett vettigt och sunt sätt att leva? Ständigt springandes i ett ekorrhjul, utan paus eller vila. Dessutom finns det så många oklarheter...Vad menas med regelbundet? En gång i veckan eller en gång om dagen? Nu börjar oron växa i magen, kanske inte kunde bocka av den punkten i alla fall... Vad är rätt antal kompisar, jag kanske har för få, ingen tillräckligt nära... oron ökar. Vad är tillräckligt? Jag kanske inte är tillräckligt smal/omtyckt/populär...börjar få panik, vill gråta. Killen som var på gång hör inte av sig längre, så den punkten går inte heller... Nu börjar magknipen komma.
Men stopp.
Vem bestämmer egentligen vad som är regelbundet, tillräckligt eller rätt antal i mitt liv? Jo, det är jag och bara jag. Plötsligt känns det inte lika farligt. Acceptera mina brister, svagheter och ovanor. Uppmärksamma dem och ändra på dem som jag anser är fel eller mår dåligt av, så ska jag göra istället. Ingen annan lever mitt liv och det är bara jag som kan påverka hur saker ska vara och hur jag väljer att leva.
Att leva en dag i sänder var det en klok vän som sade i sin blogg. Det måste jag säga är en underbar livsfilosofi, men det är så svårt att inte smyga fram till morgondagens staket, ställa sig på tå och försöka titta vad som finns på andra sidan... Jag försöker då att ta ett djupt andetag och tänka på vad jag har här och nu och glädjas över det. Skulle jag finna saker som jag inte mår bra av när jag rannsakar min vardag försöker jag ta itu med detta och göra ngt åt saken. För gör jag inte det har jag till min förfäran sett att jag blir bitter och otrevlig, och det är jag ju verkligen inte. Det är som jag sitter utanför min kropp och ser hur dumt jag bär mig åt att kunna göra något åt det. Jag vill säga till mig själv på skarpen att sluta och jag skäms att andra ska behöva utsättas för denna sida av mig. Så nu försöker jag ta till mig denna insikt och ovana och som jag sade ovan ta tag i det så att det inte händer igen!
ps. Vad underbart det är med snö! Jag riktigt njöt när jag gick till tåget nu på morgonen. Snart är det första advent oxå, jag tycker det här är den mysigaste tiden på året med mörkret, levande ljus, pepparkakor och lussebullar...:) Längtar till Jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar