Jag tycker den här bilden passade så bra till det här inlägget, för det är precis så här jag känner just nu. Vägen jag går på är hal, ojämn, lerig och opålitlig, men det finns hopp om vackrare och bättre terräng på andra sidan kullen.
Jag har intalat mig själv så länge att så länge att det är det yttre som räknas att nu när jag är på väg bort från den vägen så är det svårt att hitta riktning igen. Jag hamnar hela tiden i vägskäl som saknar skyltar eller tydliga anvisningar, eller det var i alla fall vad jag trodde först, men jag har börjat inse att det nog finns hintar och tecken överallt, men att jag är alldeles för fokuserad på mig själv, hur jag uppfattas, vad jag gör, säger, ser ut att jag helt missar dem.
När jag är med andra har jag fått en ovana att nedvärdera mig själv och hela tiden tro att de jag är med inte tycker jag är intressant, rolig eller snygg. Egentligen så speglar det mer vad jag tycker om mig själv än vad andra anser om mig. Om jag har den inställningen påverkar det hur jag agerar när jag är med andra och följdaktligen hur andra ser på mig. Så jag kommer aldrig att få andra att slappna av och njuta av att vara med mig innan jag själv slappnar av, njuter av livet, släppar alla krav och tycker om mig själv!
Så till mig själv:
Jag ÄR intressant
Jag ÄR rolig
Jag ÄR intelligent
Jag ÄR en bra vän
Jag ÄR omtänksam
Jag ÄR underbar
Nu ska jag bara se till att jag kommer ihåg det här när jag ska ut i den stora läskiga världen man hela tiden måste värja sig mot den opålitliga prestationsångesten som lurar i hörnen, mot det illvilliga tvivlet som smyger på och mot vad min vän kallar 'navelskådning'. Lyft istället ögonen och se alla roliga saker du passerar på vägen, alla människor du möter och ta dig tid och stanna upp ibland för att njuta, göra lite sightseeing och HA ROLIGT!
Jag har intalat mig själv så länge att så länge att det är det yttre som räknas att nu när jag är på väg bort från den vägen så är det svårt att hitta riktning igen. Jag hamnar hela tiden i vägskäl som saknar skyltar eller tydliga anvisningar, eller det var i alla fall vad jag trodde först, men jag har börjat inse att det nog finns hintar och tecken överallt, men att jag är alldeles för fokuserad på mig själv, hur jag uppfattas, vad jag gör, säger, ser ut att jag helt missar dem.
När jag är med andra har jag fått en ovana att nedvärdera mig själv och hela tiden tro att de jag är med inte tycker jag är intressant, rolig eller snygg. Egentligen så speglar det mer vad jag tycker om mig själv än vad andra anser om mig. Om jag har den inställningen påverkar det hur jag agerar när jag är med andra och följdaktligen hur andra ser på mig. Så jag kommer aldrig att få andra att slappna av och njuta av att vara med mig innan jag själv slappnar av, njuter av livet, släppar alla krav och tycker om mig själv!
Så till mig själv:
Jag ÄR intressant
Jag ÄR rolig
Jag ÄR intelligent
Jag ÄR en bra vän
Jag ÄR omtänksam
Jag ÄR underbar
Nu ska jag bara se till att jag kommer ihåg det här när jag ska ut i den stora läskiga världen man hela tiden måste värja sig mot den opålitliga prestationsångesten som lurar i hörnen, mot det illvilliga tvivlet som smyger på och mot vad min vän kallar 'navelskådning'. Lyft istället ögonen och se alla roliga saker du passerar på vägen, alla människor du möter och ta dig tid och stanna upp ibland för att njuta, göra lite sightseeing och HA ROLIGT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar