Ledsen

Det är mitt i natten och jag sitter här....skriver för mina tankar vägrar ge mig ro. Jag är ensam, kommer hem innan elva en lördagkväll, som vanligt, har gått upp jättemycket i vikt, har inte många kompisar kvar och ingen kille så långt ögat kan se.

Vill så gärna vara en del av ett gäng, sitta med ett gäng vänner, killar och tjejer, skratta och prata i mun på varandra. Vill bli uppringd och tillfrågad om jag ska följa med, vill bli inkluderad. Vill att andra ska tycka det är kul att unmgås med mig, vill känna mig uppskattad och omtyckt. Men hur ska jag uppnå det? Vet inte vilka trådar jag ska börja dra i, hur mycket kan jag dra utan att de går av? Vilka trådar är redan av? Vilka trådar ska jag satsa på? Dra lite i alla eller satsa på några få? Åhh, tror jag får magsår!

Men im jag nu får allt det där, är jag nöjd då? Kommer jag vara lycklig, eller kommer jag hitta något annat att oroa mig över? Ska jag inte försöka se det jag har, istället för att tråna efter det jag inte har? Sluta vara bitter och vältra mig i sjlvömkan och göra något åt det istället. Men först som sagt uppskatta det jag har, för jag har ett liv, jag har en familj som älskar mig, jag har vänner, jag har stöd, jag har tak över huvudet, jag har ett jobb med underbara kollegor och håller på att vinna över en tokigt jobig sjukdom! Jag är stark, självständig, rolig, glad och underbar människa med ett liv fullt av möjligheter framför mig!

Ångest, skam och skuld

Återfall, ökade tvångstankar, mindre motståndskraft och ett år senare är jag tillbaka i skiten mer än tidigare.

Varför ska det vara så j**la svårt. Hatar att ljuga, men klarar inte att släppa kontrollen fullt ut. Känner mig stor, ful, oärlig, misslyckad och skamfläck som andra ser ner på. Mina föräldrar kommer slänga ut mig, min bror vill inte umgås med mig längre, min kusin beklagar sig över mig och andra oroar sig över mina konstiga beteenden.

Jag står ensam mot stormen, ska jag stå emot eller kommer den göra att jag faller omkull?

Vad är det bästa sättet för att komma helskinnad till andra sidan? Ska man ta små steg eller jättekliv? Vad är tillräckligt? Vad är för mycket? Vad är för lite?

Det gör så ont i bröstet när jag tänker på hur ledsen, arg och besviken jag gör min familj genom om att inte lyckas ta mig ur den här sjukdomen... Vill bara gråta, krypa in i mitt skal och inte komma ut igen. Varför umgås med andra människor om jag bara är till besvär? Orkar inte längre, hur jag än gör blir det fel. Måste få ta det i min egen takt. Hellre nästan rätt än helt fel. I alla fall just nu.

Jag har gjort stora framsteg, men det är så svårt att se när man bara får höra hur dåligt det går hemifrån.

Det är en storm i mig nu, den drar och sliter i mig åt olika håll. Skamens vind drar åt ett håll, sjukdomen sliter mig åt ett annat, skulden sliter mig åt ett tredje och ingenstans känns det bra eller är jag till ro med mig själv. Jag går snart i bitar.

Leva i rädsla eller njuta av livet? Valet borde inte vara svårt, borde vara rätt självklart. Varför är det då så svårt?

Vi lever i ett samhälle byggt på rädsla. Då kan du tro att jag menar rädslan för att dö, att bli misshandlad, våldtagen eller på annat sätt skadad fysiskt eller psykiskt. Den rädslan finns ju självklart där hos de flesta i större eller mindre skala, men vad jag pratar om är den vardagliga rädslan som jag påstår är det större odjuret, ett odjur som besöker oss varje dag, som lurar bakom varje hörn och som du inte ens kan känna dig trygg ifrån i de säkraste fort. Den rädslan jag pratar om är rädslan att inte passa in, att inte bli accepterad, att inte leva upp till de förväntningar som ställs eller (ofta till större delen) som man tror ställs av andra och rädslan för att inte vara alla till lags.

Men när monstret börjar närma sig och viska dessa giftiga valser i mitt öra ska jag inte bara dansa med, jag ska fråga mig själv om värt att leva i rädsla... Borde jag inte göra det jag VILL, det jag MÅR BRA AV och det som jag VÄRDERAR? Borde inte det räcka? Varför är det en lång checklista som man måste gå igenom för att kunna tråckla sig igenom samhällets nålsöga?

• Har du hört av dig till släkten regelbundet? Check
• Har du rätt antal kompisar som du träffar regelbundet? Check
• Har du motionerat minst tre ggr i veckan? Check
• Är du tillräckligt smal? Check
• Är du tillräckligt hälsosam? Check
• Är du tillräckligt omtyckt? Check
• Är du tillräckligt populär? Check
• Har du pojkvän eller i alla fall någon på gång? Check
• osv.

Listan kan fortsätta i evigheter, detta för att så fort vi bockat av en sak så kommer vi på något nytt vi ska uppnå... Är det här ett vettigt och sunt sätt att leva? Ständigt springandes i ett ekorrhjul, utan paus eller vila. Dessutom finns det så många oklarheter...Vad menas med regelbundet? En gång i veckan eller en gång om dagen? Nu börjar oron växa i magen, kanske inte kunde bocka av den punkten i alla fall... Vad är rätt antal kompisar, jag kanske har för få, ingen tillräckligt nära... oron ökar. Vad är tillräckligt? Jag kanske inte är tillräckligt smal/omtyckt/populär...börjar få panik, vill gråta. Killen som var på gång hör inte av sig längre, så den punkten går inte heller... Nu börjar magknipen komma.

Men stopp.

Vem bestämmer egentligen vad som är regelbundet, tillräckligt eller rätt antal i mitt liv? Jo, det är jag och bara jag. Plötsligt känns det inte lika farligt. Acceptera mina brister, svagheter och ovanor. Uppmärksamma dem och ändra på dem som jag anser är fel eller mår dåligt av, så ska jag göra istället. Ingen annan lever mitt liv och det är bara jag som kan påverka hur saker ska vara och hur jag väljer att leva.

Att leva en dag i sänder var det en klok vän som sade i sin blogg. Det måste jag säga är en underbar livsfilosofi, men det är så svårt att inte smyga fram till morgondagens staket, ställa sig på tå och försöka titta vad som finns på andra sidan... Jag försöker då att ta ett djupt andetag och tänka på vad jag har här och nu och glädjas över det. Skulle jag finna saker som jag inte mår bra av när jag rannsakar min vardag försöker jag ta itu med detta och göra ngt åt saken. För gör jag inte det har jag till min förfäran sett att jag blir bitter och otrevlig, och det är jag ju verkligen inte. Det är som jag sitter utanför min kropp och ser hur dumt jag bär mig åt att kunna göra något åt det. Jag vill säga till mig själv på skarpen att sluta och jag skäms att andra ska behöva utsättas för denna sida av mig. Så nu försöker jag ta till mig denna insikt och ovana och som jag sade ovan ta tag i det så att det inte händer igen!

ps. Vad underbart det är med snö! Jag riktigt njöt när jag gick till tåget nu på morgonen. Snart är det första advent oxå, jag tycker det här är den mysigaste tiden på året med mörkret, levande ljus, pepparkakor och lussebullar...:) Längtar till Jul!

Inbillning, fördommar och ojämn terräng

Jag tycker den här bilden passade så bra till det här inlägget, för det är precis så här jag känner just nu. Vägen jag går på är hal, ojämn, lerig och opålitlig, men det finns hopp om vackrare och bättre terräng på andra sidan kullen.


Jag har intalat mig själv så länge att så länge att det är det yttre som räknas att nu när jag är på väg bort från den vägen så är det svårt att hitta riktning igen. Jag hamnar hela tiden i vägskäl som saknar skyltar eller tydliga anvisningar, eller det var i alla fall vad jag trodde först, men jag har börjat inse att det nog finns hintar och tecken överallt, men att jag är alldeles för fokuserad på mig själv, hur jag uppfattas, vad jag gör, säger, ser ut att jag helt missar dem.


När jag är med andra har jag fått en ovana att nedvärdera mig själv och hela tiden tro att de jag är med inte tycker jag är intressant, rolig eller snygg. Egentligen så speglar det mer vad jag tycker om mig själv än vad andra anser om mig. Om jag har den inställningen påverkar det hur jag agerar när jag är med andra och följdaktligen hur andra ser på mig. Så jag kommer aldrig att få andra att slappna av och njuta av att vara med mig innan jag själv slappnar av, njuter av livet, släppar alla krav och tycker om mig själv!


Så till mig själv:

Jag ÄR intressant

Jag ÄR rolig

Jag ÄR intelligent

Jag ÄR en bra vän

Jag ÄR omtänksam

Jag ÄR underbar

Nu ska jag bara se till att jag kommer ihåg det här när jag ska ut i den stora läskiga världen man hela tiden måste värja sig mot den opålitliga prestationsångesten som lurar i hörnen, mot det illvilliga tvivlet som smyger på och mot vad min vän kallar 'navelskådning'. Lyft istället ögonen och se alla roliga saker du passerar på vägen, alla människor du möter och ta dig tid och stanna upp ibland för att njuta, göra lite sightseeing och HA ROLIGT!

Värdegrunder

Jag går alldeled för ofta och tänker på vad jag inte har, vad jag inte har gjort, vad jag inte har uppnått... Jag jämför mig också alldeles för mycket med andra.
Istället bör jag tänka på vad jag har och hur lycklig jag borde vara som har bostad, jobb, vänner och familj. Vem måste ha den där feta lönen, vem måste folk som ringer hela tiden, vem måste ha en pojkvän, nya kläder, se fräsh ut jämt... Vem orkar?
Sanningen är att jag måste INGENTING, jag skulle kunna ligga och pilla mig naveln hela dagarna, jag behöver bara göra det jag VILL göra.

För inget har ett värde innan du själv lägger ett värde däri!

Det ärbara det som jag värdesätter som för någon betydelse i mitt liv och jag har kommit på att jag kanske måste börja se över hur jag prioriterar vad jag sätter värde på.





Jag har kommit på att jag värdesätter bl.a:
Att göra det som jag sagt att jag ska göra.
Att ta ansvar för mig själv och min hälsa.
Att umgås med mina vänner.
Att vara ärlig, men samtidigt ödmjuk.
Att finnas där för mina vänner.

Jag tycker om bl.a:
Julen.
Dansa.
Fotografering.
Måla.
Problemlösning.
Resa.
Böcker.
Film.
60,70 och 80-tals musik.
Boogie woogie musik.

Det här är bara en del, men det räcker till en början... För jag har kommit på (det är mycket jag kommit på på sistone) att jag håller på att bli bitter och jag klagar alldeles för mycket och gör inget åt det. Om det är något som jag mår dåligt av så bör jag fundera på varför jag mår dåligt av det. Är det på gund av inbillat tvång? Då vill jag sänka kraven på mig själv. Är det för jag inte gör något jag verkligen skulle vilja göra eller kanske gör något som jag mår dåligt av? Då vill jag ändra på det och ta ansvar för att göra den förändringen. För jag kan inte sitta och klaga och tro att problemet ska lösa sig själv, utan göra något åt det själv!

Så slutsatsen är att göra det jag VILL, sänka kraven på mig själv och ta ansvar för mitt eget liv! Jag är bra som jag är, men jag vill leva livet till fullo genom att ge näring åt mina intressen och följa mina värderingar.

Vems liv är det jag lever egentligen

Man kan fråga säg vems liv jag lever egentligen, jag tänker hela tiden på hur andra ska uppfatta det jag gör, jag har gjort det så länge nu att jag inte ns reagerar på det längre. Jag vill så mycket, vara alla till lags, vara allas bästa kompis, bästa dotter, bästa anställd, bästa syster, bästa, bästa, bästa... Sätter så mycket press på mig själv att jag får magsår. Jag ska vara snyggt klädd, ha en snygg kropp, äta lagom mycket, äta regelbundet, träna lagom, ha lagom många kompisar, träffa dem lagom ofta, träffa en pojkvän eller i alla fall ha lite one-night-stands... Jag kan inte hålla reda på vad det är jag egentligen vill längre och vad som jag tror att andra förväntar av mig. Egentligen är det enda rätta att riva hela denna lista och börja på en ny där allt börjar med jag vill, för mitt liv ska bara fyllas av saker som JAG vill göra! När jag sätter mig för att skriva en sådan kan jag bli ledsen när jag tänker på all tid som jag slängt bort och allt jag kunde haft ifall jag agerat efter mig själv, mina behov och mina värderingar från början, Trott på mig själv, respekterat mig själv, litat på mig själv, älskat mig själv för den jag är och värderat mina egenskaper mer än mitt yttre. Men som jag läste en klok kvinna skriva:
"Det som har hänt, det kan jag inte göra något åt. Det tillhör det förflutna.
Det som händer idag, kan jag påverka. Det tillhör framtiden."


Jag försöker tänka på detta när det känns jobbigt. Sedan är det viktigt att ge sig själv mycket beröm, ömhet och KÄRLEK varje dag! För om jag inte älskar och värderar mig själv, hur ska någon annan göra det? Så nu ska jag försöka käleksbomba mig själv varje dag, för jag är UNDERBAR!

Nu börjar det....

Nu börjar det känns det som, det som ska fortsätta hela livet. Är jag redo? Kommer jag klara mig? Kommer jag att ta hand om mig själv? Kommer jag klara mig ekonomiskt? Massa frågor men inget svar. Det känns jobbigt för en som gillar att ha kontroll att inte få definitiva svar. Men ibland måste man bara slappna av och låta tiden göra dig visare. Det enda man kan göra är så gott man kan. Det kanske inte är lika bra som någon annan kanske hade gjort det, men vad fan... Man ska ju inte jämföra sig med andra, det får en bara att må dåligt. Tänk istället på allt du själv uppnått och att du lever varje dag och klara dig fint! Var STOLT över att just du är du och att du komit så långt som du har gjort! Jag är stolt över att jag tar hand om mig själv på ett sätt som är bra för mig, att jag tar ansvar och att jag inte låter mig hindras av tankar och tvång. Acceptera att du bara är dig själv och det är underbart! Tärningen är kastad, låt den rulla...