Ångest, skam och skuld

Återfall, ökade tvångstankar, mindre motståndskraft och ett år senare är jag tillbaka i skiten mer än tidigare.

Varför ska det vara så j**la svårt. Hatar att ljuga, men klarar inte att släppa kontrollen fullt ut. Känner mig stor, ful, oärlig, misslyckad och skamfläck som andra ser ner på. Mina föräldrar kommer slänga ut mig, min bror vill inte umgås med mig längre, min kusin beklagar sig över mig och andra oroar sig över mina konstiga beteenden.

Jag står ensam mot stormen, ska jag stå emot eller kommer den göra att jag faller omkull?

Vad är det bästa sättet för att komma helskinnad till andra sidan? Ska man ta små steg eller jättekliv? Vad är tillräckligt? Vad är för mycket? Vad är för lite?

Det gör så ont i bröstet när jag tänker på hur ledsen, arg och besviken jag gör min familj genom om att inte lyckas ta mig ur den här sjukdomen... Vill bara gråta, krypa in i mitt skal och inte komma ut igen. Varför umgås med andra människor om jag bara är till besvär? Orkar inte längre, hur jag än gör blir det fel. Måste få ta det i min egen takt. Hellre nästan rätt än helt fel. I alla fall just nu.

Jag har gjort stora framsteg, men det är så svårt att se när man bara får höra hur dåligt det går hemifrån.

Det är en storm i mig nu, den drar och sliter i mig åt olika håll. Skamens vind drar åt ett håll, sjukdomen sliter mig åt ett annat, skulden sliter mig åt ett tredje och ingenstans känns det bra eller är jag till ro med mig själv. Jag går snart i bitar.