Ledsen

Det är mitt i natten och jag sitter här....skriver för mina tankar vägrar ge mig ro. Jag är ensam, kommer hem innan elva en lördagkväll, som vanligt, har gått upp jättemycket i vikt, har inte många kompisar kvar och ingen kille så långt ögat kan se.

Vill så gärna vara en del av ett gäng, sitta med ett gäng vänner, killar och tjejer, skratta och prata i mun på varandra. Vill bli uppringd och tillfrågad om jag ska följa med, vill bli inkluderad. Vill att andra ska tycka det är kul att unmgås med mig, vill känna mig uppskattad och omtyckt. Men hur ska jag uppnå det? Vet inte vilka trådar jag ska börja dra i, hur mycket kan jag dra utan att de går av? Vilka trådar är redan av? Vilka trådar ska jag satsa på? Dra lite i alla eller satsa på några få? Åhh, tror jag får magsår!

Men im jag nu får allt det där, är jag nöjd då? Kommer jag vara lycklig, eller kommer jag hitta något annat att oroa mig över? Ska jag inte försöka se det jag har, istället för att tråna efter det jag inte har? Sluta vara bitter och vältra mig i sjlvömkan och göra något åt det istället. Men först som sagt uppskatta det jag har, för jag har ett liv, jag har en familj som älskar mig, jag har vänner, jag har stöd, jag har tak över huvudet, jag har ett jobb med underbara kollegor och håller på att vinna över en tokigt jobig sjukdom! Jag är stark, självständig, rolig, glad och underbar människa med ett liv fullt av möjligheter framför mig!

Ångest, skam och skuld

Återfall, ökade tvångstankar, mindre motståndskraft och ett år senare är jag tillbaka i skiten mer än tidigare.

Varför ska det vara så j**la svårt. Hatar att ljuga, men klarar inte att släppa kontrollen fullt ut. Känner mig stor, ful, oärlig, misslyckad och skamfläck som andra ser ner på. Mina föräldrar kommer slänga ut mig, min bror vill inte umgås med mig längre, min kusin beklagar sig över mig och andra oroar sig över mina konstiga beteenden.

Jag står ensam mot stormen, ska jag stå emot eller kommer den göra att jag faller omkull?

Vad är det bästa sättet för att komma helskinnad till andra sidan? Ska man ta små steg eller jättekliv? Vad är tillräckligt? Vad är för mycket? Vad är för lite?

Det gör så ont i bröstet när jag tänker på hur ledsen, arg och besviken jag gör min familj genom om att inte lyckas ta mig ur den här sjukdomen... Vill bara gråta, krypa in i mitt skal och inte komma ut igen. Varför umgås med andra människor om jag bara är till besvär? Orkar inte längre, hur jag än gör blir det fel. Måste få ta det i min egen takt. Hellre nästan rätt än helt fel. I alla fall just nu.

Jag har gjort stora framsteg, men det är så svårt att se när man bara får höra hur dåligt det går hemifrån.

Det är en storm i mig nu, den drar och sliter i mig åt olika håll. Skamens vind drar åt ett håll, sjukdomen sliter mig åt ett annat, skulden sliter mig åt ett tredje och ingenstans känns det bra eller är jag till ro med mig själv. Jag går snart i bitar.